Hur vi förhåller oss till ”problemet”

Det är inte hur man har det utan hur man tar det… det är ett uttryck jag gillar. Den senaste veckan har jag hittat ett nytt sätt att ta, eller förhålla mig till, den smärta som uppstått i samband med min löp- och cykelträning. Genom att lyssna till personer som jag är beredd att lita på (just nu) så har jag omvärderat smärtan från något farligt till något nödvändigt. Istället för att bli rädd för att det gör ont (naturligt att bli rädd tycker jag, jag kunde knappt gå ett tag) så vet jag nu att en del av smärtan är ett tecken på att kroppen håller på att anpassa sig. Självklart vore det möjligt att pressa kroppen bortom vad som vore att ge kroppen en rimlig chans att hinna anpassa sig, däri består utmaningen, att pressa på i lagom takt. Utan smärta ingen utveckling? Jag vet inte om det stämmer men just nu är jag beredd att ge smärtan en chans. Ted Ås (SM Guld i Triathlon) tipsade mig om att öka 10% varje vecka. Även om det tog emot så började jag om – gick ner till 20 minuters per pass för att ge kroppen en chans att om ca tre månader vara redo för 60 minuter i sträck.

Det sträcker och knixar och har sig men det flyter på ganska bra. Jag andas genom näsan för att på så vis inte lura mig själv till ett för högt tempo. Vädret är fortfarande skönt att springa i och jag fryser inte i mina barfota ninjaskor (Zemgear) – jag gillar verkligen den nära känslan till underlaget och när tempot är lagom så är det lätt att njuta av löpningen. Vilket, slog det mig idag, är en enorm skillnad mot hur löpning brukat kännas. Jag inbillar mig att tekniken är ok eftersom flytet infinner sig – skulle jag bli trött så skulle jag nog fortfarande tappa tekniken men det är väl också något som jag tränar upp genom att successivt öka träningsmängden.

Jag avslutar med Murakamis ord – smärtan är oundviklig säger han men att lida är valfritt. Liksom med det inledande citatet så känner jag livets mysterium ligger i just vårt förhållningssätt till vad som sker omkring oss. Med ökad kunskap kan vi hitta nya sätt att se på saker och ting, nya meningar att ge det som sker omkring oss. Därmed ger vi oss också nya handlingsmöjligheter och nya möjliga resultat.

Murakami

Smärta är oundvikligt, att lida är valfritt

 

Landsvägscykling, jag hakar på trenden

 

Cyklingen ingår i Triathlon och följaktligen så köpte jag mig en racer för en månad sen. Som alltid när jag ska ta mig an något nytt så spenderar jag mycket tid med att läsa på. Efter att ha blivit snuvad på den cykel som rekommenderats mig (hann inte köpa den på rean) så var jag tvungen att ge mig ut på okänd mark. Snart insåg jag att varje butik kör ett eget märke och det finns hur många detaljer som helst att fördjupa sig i. Är det viktigt med kolfiberram? Vilket växelsystem ska man ha? Hjul? Däck? Suck – det var inte lätt. Jag fastnade tillslut för en, i mina ögon, snygg cykel med tillsynes bra komponenter. Det går ju att spendera hur mycket som helst men knappast lönt för en nybörjare tänkte. Samtidigt ville jag inte gå på det billigaste och riskera att behöva lägga ut lite mer nästa år.

En Battaglin med Shimano Ultegra system rakt igenom blev det. Jag hade aldrig hört talas om märket innan.

Innan idag hade jag gjort två rundor, en introduktion med cykelkompis Erik och en runda själv. Idag följde jag med CK Avanti på vad som skulle bli mitt första träningspass. Avanti har en grupp på Facebook och där kunde jag inför dagen se en video på dagens utmaning, Belgisk kedja. Jag har förstått att det är bra att lära sig cykla i grupp, det sparar mycket energi men det är samtidigt läskigt att ligga så nära varande och lita på den framför – tillitsträning. Träningen leddes av Christian, han liksom övriga i gruppen gav ett ödmjukt och glatt intryck, en öppen stämning, det var lätt att direkt känna sig hemma (inte alls den tuffa attityd som annars kan omge cykelklubbar).

Nyss hemkommen kan jag konstatera att jag cyklat 61 km – lärt mig en massa nytta tecken och börjat lära mig tekniken att cykla tillsammans. I Triathlon får man dock inte ligga på rulle men det skadar ju inte att känna till hur det fungerar. Jag är himla nöjd även om jag med viss fasa inser att dagens 6 mil bara är en femtedel av nästa års delmål, Vättern-runt.

The black pearl in action. Tack till Christian Löv för bilden.