Fred genom medvetenhet

Ni får ursäkta den något pompösa titeln men jag tror verkligen på att ökad medvetenhet om sig själv och om gruppers dynamik kan bidra till fred. Anledningen är att jag har sett det fungera på mindre konflikter och det har varit otroligt lärorikt att följa en konflikts eskalering och upplösning genom effektiv handledning. Första gången jag fick vara med på en sådan resa var under min UGL-vecka. (UGL står för Utveckling av Grupp och Ledare – och är namnet på en populär kurs som utarbetats av Försvarshögskolan).

När jag började förstå vilka mönster som vi människor följer så blev det tydligt att så väldigt lite av våra konflikter beror på andra människors tillkortakommanden. Väldigt ofta börjar det med en misstanke, en oro, en rädsla som fördunklar vårt sinne och får oss att vända oss ifrån den person som vi upplever är roten till hotet. Vi gör detta undermedvetet oftast – istället för att möta ”faran” för att kunna avgöra om det är ett verkligt hot eller ej. Kanske finns det evolutionärbiologiska förklaringar till detta beteende, det spelar i så fall mindre roll, det räcker med att det sker och att det blir början på en negativ spiral där en konstruktiv lösning blir allt svårare att nå.

För att kunna möta ”faran” så tror jag att det kan hjälpa med träning och ökad medvetenhet. Genom till exempel Susan Wheelans forskning (som ligger till grund för mycket i UGL) så framstår gruppers olika faser (med olika utmaningar i varje fas) och vetskapen om faserna gör det möjligt att hantera situationerna på ett mer konstruktivt sätt. Ja, för om man kan vara medveten om att något är en fas så behöver det inte bli lika dramatiskt varje gång det sker även om man måste ta itu med det när det sker – det upphör inte att vara en konflikt t.ex. bara för att grupper skulle befinna sig i fas 2. Men för mig så underlättar det att veta att det kommer att komma konflikter i fas 2 – att inte vara beredd på det blir naivt om man läst Wheelan. Att möta dessa konflikter på ett konstruktivt sätt kan kräva träning, har man inte fått det med sig från sina tidiga år så är det en risk att man har för mycket stolthet kring att byta konfliktmönster – det underlättar exempelvis inte att hävda att sån här är jag, acceptera eller dra. Även om man accepterar olikheter så kommer det inte att räcka för att skapa ett effektivt team (vilket är målet för de flesta / även i en parrelation kan det ju vara trevligt att känna sig som ett team).

Jag tror att vi människor behöver lära oss nya sätt att förhålla oss till olikheter. Att istället för att skrämmas av skillnaderna så vore det bra om vi kunde utveckla en större öppenhet för att det finns flera sätt att se världen på och de allra flesta bygger på en god intention och omtanke om flertalet. Jag tror också att människor är beredda att välja vad som är gott om de får kännedom om att deras beteende skapar problem för andra. En stor del av utmaningen består i att utmana den invanda rutinen, vanan. Tyvärr genomsyras mycket av vår vardag av stress och stora materiella orättvisor (globalt mer än i Sverige men ändock växande på hemmaplan). Under sådana omständigheter är det en stor utmaning att stanna upp och ifrågasätta invanda mönster. Den som upplever sig hotad sluter sig gärna.

Mina avslutande tankar denna vecka går till den triathlon-satsande förälder vars barn så desperat söker sin identitet att frustrationen övergått i ett svårhanterligt mönster av utåtagerande. En förälder som i grund och botten är en människa som söker nå sina mål och som glömt att vara uppmärksam på vem hen blir i sin strävan efter sina mål – en frånvarande förälder vars barn nu riskerar att få bära en tung boja under resten av sin skoltid och där samhället frustrerat ser kostnaderna öka i takt med att sekunderna på simningen kapas.

Det som sker i det lilla sker även i det stora och tvärtom – vi får inte bli förblindade av vår egen fullkomlighet – det är vägen och inte målet som räknas, hur vi tar oss framåt definierar oss, inte vilken (tom) tillväxt vi i slutänden stirrar tillbaka på. Jag är tacksam över att få leva i en tid då medvetenheten breder ut sig och jag ser fram emot det mod som ska komma i dess bakvatten.

Annonser

Varför jag jobbar på JAK – om att få jobba med avgörande frågor.

I mitt förra inlägg skrev jag om att känna stolthet. Det är något som jag behöver påminna mig om ibland, förhoppningsvis kommer det en dag när jag inte behöver det längre men tills dess är det bara att jobba på det. Jag har dagar, ibland veckor där jag går runt och inte riktigt är i min zon. Genom mental träning har jag under åren kortat ner dessa tidsintervall men jag vet att det finns mer att göra. Ibland glömmer jag till exempel bort den stolthet jag känner inför att vara en del av JAK Medlemsbank. Ibland blir det bara ett jobb. Ibland blir det mer än ett jobb (och ja, ibland blir det för mycket). Det som gör att jag känner stolthet inför att få vara en del av JAK är att jag får en chans att prata om rättvis ekonomi med andra. Att jag just nu, som humanist, ges möjlighet att träffa människor, inte bara i Sverige, som är intresserade av att skapa något bättre än det som vi har nu. Människor som känner en passion för rättvisa. Det ger mig en enorm inspiration att få mötas kring dessa, just nu, rätt så ödesmättade frågeställningarna. Det gör mig stolt att känna att vi är en rörelse som vill sätta fingret på en av de viktigaste värderingarna inom ekonomi, avkastning för avkastnings skull.

Självklart finns det stunder då jag tvivlar. Stunder då stämningen är tryckt och oron tar överhanden. I sådana lägen behöver jag påminna mig själv om vad jag tror på. Till exempel är det min bestämda uppfattning att den största utmaningen för att uppnå en hållbar utveckling är social. Vår förmåga att samarbeta, att skapa ett klimat av god kommunikation där vi lyssnar på varandra med önskan om att förstå varandra. Denna tro är för mig vägledande även i mitt egna företag – tron på att vi tillsammans faktiskt kan skapa något nytt. Jag känner en stark övertygelse om att de flesta hindren vi sätter upp är mentala och därmed möjliga att lösa utan några särskilt komplicerade eller dyra resurser. Det handlar om att bli medveten. Just nu görs det dessutom massor med spännande forskning på hur vi fungerar, individuellt, inlärningsmönster, hjärnans sätt att ta emot och kategorisera information och ett av mina favoritområden, hur vi fungerar i grupp och de mönster som vårt samspel följer. Det finns så mycket inspiration att hämta och jag hoppas att jag kan vara en katalysator för förändring med ökad medvetenhet som grund.

Vi lever i en tid då vi har tillgång till alla de stora frågeställningarna. När konsekvenserna av mänsklighetens tidigare handlingar syns med ökad tydlighet. Vi lever i en tid då vi har alla möjligheter att komma tillrätta med världen. Därför är jag tacksam över möjligheten att få jobba med ekonomi i en rörelse som är beredd att föra en seriös dialog om de värderingar som vägleder våra ekonomiska beslut idag. Vi behöver vända på alla stenar – därför behövs JAK, för de ekonomiska stenarna är just nu lösare är kanske någonsin förut.

Vända på ekonomin

Om inspiration och stolthet för det man gör

Ibland får jag en rusch av inspiration – det kan ske lite när som. För någon dag sen hände det att jag plötsligt fick en idé som jag tänkte kunde bli ett blogginlägg. Jag noterade det mentalt och plötsligt så ploppade det upp en idé till och en till och en till. Det började bli trångt i närminnet så hjärnan började paketera idéerna, ta ut kärnan i dem. Mitt i denna intensiva tankeverksamhet så blir jag uppmärksam på vad som håller på att ske.

1. Jag kommer att skriva ett par blogginlägg snart.

2. De kommer vara relativt korta eftersom jag håller så mycket information i huvudet.

3. Jag kommer att tidsinställa inläggen så att jag vet att de inte dyker upp samtidigt men å andra sidan kommer jag då också ha rusat iväg i mina tankar redan – liksom redan förberett mig för en framtid vilket kan leda till att varje idé ändå kommer lite i skymundan av någon annan.

Här skulle jag vilja stanna upp. Jag har nämligen under en tid betraktat mina mönster. Jag är snabb och impulsiv – vilket jag uppskattar. Ibland är jag dock rastlös och får svårt att hålla intresset över en längre tid. Vilket jag kan ursäkta med att jag ju ändå har så många bra idéer, som fortsätter komma vilket gör att jag känner mig tillfreds. Men så får jag stunder där jag känner att jag skulle vilja komma längre med vissa idéer och att jag inte har utrymme för det för att mitt liv ordnats efter mitt tankemönster – splittrats på en rad olika fronter. Därmed får jag svårt att skapa sammanhängande tid för något projekt. Vilket på sikt leder till otillfredsställelse.

Jag är tacksam över att jag kan se detta – samtidigt som det är en rejäl utmaning att bryta mönstret. Direkt kan jag bli osäker och undra vilken idé är det jag ska satsa på – lika bra att ha några olika på gång samtidigt, så ökar liksom chansen att någon blir bra – eller så ökar chansen att det blir pannkaka av allt.

Dessa tankar fick mig att minnas ett citat från Steve Jobs som jag tycker mycket om

People say you have to have a lot of passion for what you’re doing and it’s totally true. And the reason is because it’s so hard that if you don’t, any rational person would give up. It’s really hard. And you have to do it over a sustained period of time. So if you don’t love it, if you’re not having fun doing it, you don’t really love it, you’re going to give up. And that’s what happens to most people, actually. If you really look at the ones that ended up being “successful” in the eyes of the society and the ones that didn’t, oftentimes it’s the ones [who] were successful loved what they did, so they could persevere when it got really tough. And the ones that didn’t love it quit because they’re sane, right? Who would want to put up with this stuff if you don’t love it? So it’s a lot of hard work and it’s a lot of worrying constantly and if you don’t love it, you’re going to fail.

Jag känner att jag just nu är inne i en period av att skala av för att kunna skala upp på det som blir kvar. Eftersom jag har så lätt för att hitta nya intressen, nya idéer att följa upp så behöver jag också något som håller samman mina ansträngningar. Där kommer mitt företag in i bilden. Jag vill knyta samman mina talanger med mitt företag så att jag precis som Jobs beskriver det – kan ägna mig åt det jag älskar för det är enda chansen att lyckas. Jobs har flera citat som handlar om att hitta det man älskar, att möta sig själv i frågan om det man sysslar med gör en lycklig och om inte, så förändra för livet är kort. Just detta vill jag jobba med, dels hos mig själv, jag vill inte längre flacka runt mellan tusen idéer utan jag vill bygga på en kärna av ett par enstaka idéer. Jag vill också hjälpa andra att hitta sin passion och jag vill hjälpa företag att bli uppmärksamma på den potential som ligger outnyttjad om personalen inte känner passion för det de gör.

Jag vet att många är skeptiska till detta med passion för sitt jobb – det kan ju verka som ett lyxproblem och en del oroar sig för alla unga som ska förverkliga sig själva och som därmed inte kommer vilja jobba med det som det behövs jobba med. Eller som kommer bli deprimerade för att verkligheten är inte gjord för passionerade visionärer. Jag ser det istället som positivt att det är ett så stort fokus på passion och självförverkligande. Det bästa i livet kostar nämligen inte. De som söker lycka i det materiella söker förgäves och kommer att upptäcka det. Dessutom ser vi ju ett stort behov av att förändra statusen för en mängd arbeten, så att de som jobbar inom dessa yrken kan känna den självrespekt som alla förtjänar. Just nu är det lätt att tänka på sjuksköterskorna som tvingas leverera vård med krympande resurser och löner som fått stå tillbaka. Genom att det finns sjuksköterskor som älskar sin yrkesroll så finns det sjuksköterskor som slåss för sina villkor. Hade de inte brytt sig så hade de försökt göra något annat. En del ger upp – ingen skugga över dem men ska vi åstadkomma någonting så tror jag att det vill till att vi fokuserar på det som gör oss stolta över det vi gör. Att vi lyckas enas om att det är viktigt att få vara stolt över sitt arbete. Vi har en lång väg dit men alternativet avskräcker.

Jag skulle kunna fortsätta att beskriva min syn på arbete men jag stannar här just nu. Det jag beskriver är det landskap som jag vill verka i. Jag vill möta enskilda som i sina roller vill verka för en värld som vi kan vara stolta över. Den förändringen börjar hos oss själva, en individ i taget. Genom att vara stolta över det vi gör så bygger vi en värld att vara stolta över. Är ni med? Vad skulle göra dig stolt?

Vad skulle göra dig stolt?

Tillsammans kan vi bygga en värld att vara stolta över. (Jag tänker på att den som byggde Fontana di Trevi nog kände en del passion för sitt jobb. Det är svårt att bli så bra på något utan passionen, eller?