Fred genom medvetenhet

Ni får ursäkta den något pompösa titeln men jag tror verkligen på att ökad medvetenhet om sig själv och om gruppers dynamik kan bidra till fred. Anledningen är att jag har sett det fungera på mindre konflikter och det har varit otroligt lärorikt att följa en konflikts eskalering och upplösning genom effektiv handledning. Första gången jag fick vara med på en sådan resa var under min UGL-vecka. (UGL står för Utveckling av Grupp och Ledare – och är namnet på en populär kurs som utarbetats av Försvarshögskolan).

När jag började förstå vilka mönster som vi människor följer så blev det tydligt att så väldigt lite av våra konflikter beror på andra människors tillkortakommanden. Väldigt ofta börjar det med en misstanke, en oro, en rädsla som fördunklar vårt sinne och får oss att vända oss ifrån den person som vi upplever är roten till hotet. Vi gör detta undermedvetet oftast – istället för att möta ”faran” för att kunna avgöra om det är ett verkligt hot eller ej. Kanske finns det evolutionärbiologiska förklaringar till detta beteende, det spelar i så fall mindre roll, det räcker med att det sker och att det blir början på en negativ spiral där en konstruktiv lösning blir allt svårare att nå.

För att kunna möta ”faran” så tror jag att det kan hjälpa med träning och ökad medvetenhet. Genom till exempel Susan Wheelans forskning (som ligger till grund för mycket i UGL) så framstår gruppers olika faser (med olika utmaningar i varje fas) och vetskapen om faserna gör det möjligt att hantera situationerna på ett mer konstruktivt sätt. Ja, för om man kan vara medveten om att något är en fas så behöver det inte bli lika dramatiskt varje gång det sker även om man måste ta itu med det när det sker – det upphör inte att vara en konflikt t.ex. bara för att grupper skulle befinna sig i fas 2. Men för mig så underlättar det att veta att det kommer att komma konflikter i fas 2 – att inte vara beredd på det blir naivt om man läst Wheelan. Att möta dessa konflikter på ett konstruktivt sätt kan kräva träning, har man inte fått det med sig från sina tidiga år så är det en risk att man har för mycket stolthet kring att byta konfliktmönster – det underlättar exempelvis inte att hävda att sån här är jag, acceptera eller dra. Även om man accepterar olikheter så kommer det inte att räcka för att skapa ett effektivt team (vilket är målet för de flesta / även i en parrelation kan det ju vara trevligt att känna sig som ett team).

Jag tror att vi människor behöver lära oss nya sätt att förhålla oss till olikheter. Att istället för att skrämmas av skillnaderna så vore det bra om vi kunde utveckla en större öppenhet för att det finns flera sätt att se världen på och de allra flesta bygger på en god intention och omtanke om flertalet. Jag tror också att människor är beredda att välja vad som är gott om de får kännedom om att deras beteende skapar problem för andra. En stor del av utmaningen består i att utmana den invanda rutinen, vanan. Tyvärr genomsyras mycket av vår vardag av stress och stora materiella orättvisor (globalt mer än i Sverige men ändock växande på hemmaplan). Under sådana omständigheter är det en stor utmaning att stanna upp och ifrågasätta invanda mönster. Den som upplever sig hotad sluter sig gärna.

Mina avslutande tankar denna vecka går till den triathlon-satsande förälder vars barn så desperat söker sin identitet att frustrationen övergått i ett svårhanterligt mönster av utåtagerande. En förälder som i grund och botten är en människa som söker nå sina mål och som glömt att vara uppmärksam på vem hen blir i sin strävan efter sina mål – en frånvarande förälder vars barn nu riskerar att få bära en tung boja under resten av sin skoltid och där samhället frustrerat ser kostnaderna öka i takt med att sekunderna på simningen kapas.

Det som sker i det lilla sker även i det stora och tvärtom – vi får inte bli förblindade av vår egen fullkomlighet – det är vägen och inte målet som räknas, hur vi tar oss framåt definierar oss, inte vilken (tom) tillväxt vi i slutänden stirrar tillbaka på. Jag är tacksam över att få leva i en tid då medvetenheten breder ut sig och jag ser fram emot det mod som ska komma i dess bakvatten.

Annonser

Att vara sann mot sig själv

Nu är jag tillbaka i Malmö efter ett par sköna veckor i Karlskrona där jag laddat batterierna med stugbygge. Idag träffade jag min vän Björn som jag from igår även är arbetsgivare för (milstolpe i livet). Faktum är att jag har två anställda nu i förlaget – Björn och Stefan, två personer som inspirerat mig till att vara sann mot mig själv.

I dagens samtal med Björn så berörde vi detta. Min erfarenhet är att jag håller tillbaka mig själv ibland. Jag vågar liksom inte komma ut med mig av någon okänd rädsla för vad som då skulle ske (bestraffning, uteslutning). Rädslorna är irrationella och ändå så påtagliga. Istället för att möta rädslan så börjar hjärnan skapa undanflykter och projiceringar.. jag ser andras tillkortakommanden som ett direkt resultat av mina egna – men eftersom jag liksom tappat fokus så ser jag inte hur jag själv håller tillbaka.. det tar en massa energi detta – det mesta sker undermedvetet. Det känns också som en svaghet att erkänna det – när det i själva verket är en styrka men rädslan ligger på lur.. inte visa sig svag.. allt sker hela tiden i mitt eget huvud.

Det är så härligt att prata med Björn om dessa saker för han vet, han är så insiktsfull och tillsammans hittar vi kärnan. Vi mellanlandar hos Gandhi – Be the change you want to see in the world

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Genom att fokusera på mina drömmar och leva ut dem så frigör jag min energi till gagn för alla runt omkring mig (som slipper bli måltavlor för mina tillkortakommanden :).

Och vilka är då mina drömmar?

Rädslorna gör sig påminda – vågar jag erkänna?

Jag har så länge hållt tillbaka denna sida hos mig själv – den andliga. Jag har svårt att sätta ord på mina drömmar, kanske för att jag viftat bort dem? För att jag inte vågat erkänna dem?

Jag lånar från bibeln – såsom i himmelen så ock på jorden. Att leva som om jag var i himmelen – hur är det där? Kärleksfullt, fritt från skuld, fokus på det goda, acceptens för att varje människa gör sina val kring vad som får vägleda deras val.

De senaste veckan har jag läst om Kathleen McGowans ”Den väntade”. En bok som fyller mig med tillit, kraft, inspiration och kärlek. Den ger mig nya perspektiv på vad det innebär att vara kristen, vilket budskap Jesus hade till världen. Detta är min största utmaning just nu – att dela med mig av min tro.

Egentligen är det ganska enkelt. Jag vill se det goda i alla. Jag vill leva i tacksamhet för den tid som jag har på jorden. Varför är det så svårt att erkänna?

Sanna Kallur om vanliga människor

Så här inför OS i London så gjorde Sportnytt en intervju med Sanna Kallur, häcklöperskan. Hon mindes tillbaka hur det var att komma med i landslagstruppen som ung, hur hon fick träffa sina idoler, Stefan Holm, Kajsa Bergqvist etc. Hon märkte snabbt att de var vanliga människor, personer med prestationsångest och andra, helt vanliga nojjor. Men, de utmanade sin rädsla VARJE dag.

Jag känner igen mig i Sannas beskrivning. Jag ser upp till folk som jag tycker gör fantastiska saker. Ibland får jag tillfälle att träffa dem och så förstår jag plötsligt att de inte är så annorlunda från mig. Vi har ungefär samma förutsättningar, det som skiljer oss åt är fokus och att de bestämt sig för vad de vill uppnå. Min pappa sa ofta till mig att ”min son, du kan bli vad du vill” – för mig handlar det om att bestämma mig för vad jag vill och i samma stund så tar jag första steget mot att uppnå vad jag drömmer om. Ibland tar det emot, ibland vill knäna gå någon annanstans – då gäller det att visa att jag bestämt mig, att jag står fast vid mitt mål. Det kan gälla allt möjligt som att ta snacket med kollegan när det känns som att något ligger i luften och skaver. Det kan vara att ta kontakt med den där spännande personen som gjort något som jag inspireras av och som jag därmed kan lära mig av.

Gör en sak varje dag som skrämmer dig! Tips från Sanna och mig 🙂 här en sång på temat.