Liv är rörelse

Under julen har jag haft förmånen att få umgås med min pappas sambo, Olga. En otroligt vis kvinna som varje gång vi möts berikar mitt liv genom att dela med sig av sina erfarenheter och sin positiva inställning till livet. Tillsammans oroar vi oss över min pappas sviktande hälsa som tvingar honom till ett allt mer stillasittande liv då hans kropp härjas av gikt och diabetes och ett trött hjärta. Jag har påmints om vikten av att vara i rörelse, att liv är rörelse, och där rörelser stannar upp, där stannar också livet upp. När hjärtat inte längre orkar pumpa ut blodet så upphör livet. När blodet inte längre kan cirkulera fritt på grund av spänningar och blockeringar, då skapas sjukdom.

Under 2014 kommer jag att fortsätta att utmana mig själv att prioritera att vara i rörelse. Att visa tacksamhet till livet genom att aktivt använda mina muskler. Självklart kommer jag också att vila och sitta ner när jag skriver och läser. Men jag känner att balansen är viktig, och vist känns väl vilan ändå bäst efter väl utfört arbete?

2014 är min plan att genomföra Vätternrundan. Jag ser också fram emot att fortsätta utveckla mitt löpsteg och börja löpa lite längre distanser med samma härliga känsla som jag idag har på 3-4 km.

En ninja i Bulltofta

Ninjaskor med minimal sula, överlägsen känsla.

Idag sprang jag Bulltofta Brutal – ett 7 km terränglopp i eländig terräng och några väl valda hinder för att göra banan ”brutal”. Eftersom solen sken under förmiddagen och temperaturen letade sig upp mot 15 grader så packade jag ner både ninjaskorna och de lite mer fodrade Cinch som jag har för löpning när det är lite kallare. Väl på plats berättade Marcus att banan gick igenom en bäck – och då kände jag att det definitivt skulle bli Ninja oxygen, som är anpassade för att föra bort vätan snabbt.

Jag är väldigt nöjd med mitt val. Det kändes mycket bra att springa i skogen (hela banan var väldigt mjuk) och vid stock och sten hindren så kände jag bra grepp och tog mig snabbt över på säker fot. Det var lite blött i gräset och vi spekulerade innan i om jag skulle halka på underlaget men det var inget som jag kände av.

Det enda jag skulle gjort annorlunda var att verkligen trycka in foten ordentligt i skon – det kändes som att den höll på att glida av mig och jag fick stanna efter ett par vändor i skogen och trycka i foten igen – det kändes bara på ena sidan och slarvet berodde väl på nervositeten, detta var mitt första lopp (efter att ha dragit på mig en inflammation och missat Midnattsloppet i Malmö).

Mot slutet av banan kom så bäcken, bara att hoppa ner och vada – jag försökte ”springa” eller pulsa snarare men det gick inte att se botten och djupet varierade starkt (jag kanske borde hållit mig nära ena kanten för att snabbare ta mig igenom). En fördel med ninja skorna är att de är väldigt lätta att få rena 🙂 och visst blev även de lite tyngre efter vattnet men det släppte snart och de satt hela tiden skönt på foten.

Att springa med så tunna skor ger en väldigt härlig känsla tycker jag. Även Cinch-skorna sitter mera tight på foten än vad jag upplevt när jag provat Vivobarefoots. Personligen gillar jag den tighta, åtslutande känslan, det är så nära barfota jag kommit och jag behöver nått skydd för mina fotsulor är knappast härdade (jag älskar att gå i skor). Till skillnad från Vivobarefoot som ska köpas i för stor storlek så ska Zemgear köpas tighta. Jag kommer att skriva en mer utförlig recension av Cinch när jag fått lite fler rundor i dem – men de fick jag köpa i en storlek större än Oxygen (Ninja split toe). Om du är osäker på vilken storlek du ska ha så fråga Northsport, deras råd har fungerat bra för mig och de har dessutom en generös returpolicy (gratis) om det trots allt skulle bli fel.

Jag kan tänka mig att springa ett liknande lopp igen – då skulle jag ta på mig heltäckande klädsel, snåren har lämnat sina spår på ben och armar – jag är iofs glad att jag inte hade på mig några kompressionskläder, jag tror det skulle gått hål på dem av dagens bana.

Beviset :)

Beviset 🙂

 

 

 

Hur vi förhåller oss till ”problemet”

Det är inte hur man har det utan hur man tar det… det är ett uttryck jag gillar. Den senaste veckan har jag hittat ett nytt sätt att ta, eller förhålla mig till, den smärta som uppstått i samband med min löp- och cykelträning. Genom att lyssna till personer som jag är beredd att lita på (just nu) så har jag omvärderat smärtan från något farligt till något nödvändigt. Istället för att bli rädd för att det gör ont (naturligt att bli rädd tycker jag, jag kunde knappt gå ett tag) så vet jag nu att en del av smärtan är ett tecken på att kroppen håller på att anpassa sig. Självklart vore det möjligt att pressa kroppen bortom vad som vore att ge kroppen en rimlig chans att hinna anpassa sig, däri består utmaningen, att pressa på i lagom takt. Utan smärta ingen utveckling? Jag vet inte om det stämmer men just nu är jag beredd att ge smärtan en chans. Ted Ås (SM Guld i Triathlon) tipsade mig om att öka 10% varje vecka. Även om det tog emot så började jag om – gick ner till 20 minuters per pass för att ge kroppen en chans att om ca tre månader vara redo för 60 minuter i sträck.

Det sträcker och knixar och har sig men det flyter på ganska bra. Jag andas genom näsan för att på så vis inte lura mig själv till ett för högt tempo. Vädret är fortfarande skönt att springa i och jag fryser inte i mina barfota ninjaskor (Zemgear) – jag gillar verkligen den nära känslan till underlaget och när tempot är lagom så är det lätt att njuta av löpningen. Vilket, slog det mig idag, är en enorm skillnad mot hur löpning brukat kännas. Jag inbillar mig att tekniken är ok eftersom flytet infinner sig – skulle jag bli trött så skulle jag nog fortfarande tappa tekniken men det är väl också något som jag tränar upp genom att successivt öka träningsmängden.

Jag avslutar med Murakamis ord – smärtan är oundviklig säger han men att lida är valfritt. Liksom med det inledande citatet så känner jag livets mysterium ligger i just vårt förhållningssätt till vad som sker omkring oss. Med ökad kunskap kan vi hitta nya sätt att se på saker och ting, nya meningar att ge det som sker omkring oss. Därmed ger vi oss också nya handlingsmöjligheter och nya möjliga resultat.

Murakami

Smärta är oundvikligt, att lida är valfritt

 

Nuläge, nuläge, realistiskt nuläge

Jag har himla lätt för att ryckas med, bli nyfiken, vilja lära mig nya saker. Överallt finns det tips på hur man lyckas med än det ena än det andra. I vardagliga samtal tipsar vi varandra, gör så här, jag gjorde det och det resulterade i ditt eller datt som just då är ett åtråvärt mål för mig. Vad som oftast glöms bort är att tipset/resultatet har en bakgrund – tipsas lindas in i något som liknar min situation (och jag gör exakt samma sak med mina tips till andra) men jag har märkt att det är för lätt att anta att förutsättningarna är lika. Jag tänkte ta ett par exempel;

1. Jag läste nyligen Born to run och drabbades av löparfeber. Barfotaskor hade jag redan men nu ville jag springa massor. I boken berättas om långa löpningar, om personer som varit skadade och som kommit tillbaka tämligen snabbt och kunnat springa långt. Jag sprang plötsligt 5-6 km och när det kändes bra så gick jag upp till en mil och då sa kroppen ifrån. En muskelinflammation satte stopp för löpningen tills jag hittade en massör som kunde få blodet att cirkulera igenom muskeln igen. Jag är fortfarande stel i baksida lår och funderade ett tag på om det är något jag ska behöva stå ut med? Men så pratade jag med Ted Ås igår en erfaren triathlet som berättade att senor och leder är tre månader efter musklerna i anpassning. I bakhuvudet surrade också Murakamis ord om hur kroppen anpassade sig till hans löpning efter ungefär ett år. Jag glömmer fullständigt bort – eller övervärderar – mitt nuläge och låter mig ryckas med till helt orimliga insatser som hotar långsiktig framgång eftersom skaderisken är uppenbar. Läxa, stäm av nuläget, acceptera att du är nybörjare. Efter Teds inrådan blir det nu löppass på max 20 minuter under en tid framöver.

2. Hur många gånger ger vi inte varandra kosttips? Prova laktosfritt, glutenfritt, ät inte kolhydrater, drick ljummet vatten, drick inte bubbelvatten, ät veganskt, ät animaliskt protein om du vill bygga muskler etc. Jag vill ju så väl med mina råd inte sant? Jag menar, har jag kommit på något som funkar för mig så önskar jag ju alla samma fantastiska upplevelse. Men det är så lätt att glömma att vi har olika nulägen, min kropp är inte din. Bara för att jag mår bra av att skära ner på laktos så betyder inte att laktosfritt är nyckeln till dina magproblem. Det är vanskligt att uttala sig om vad som kan påverka andras hälsa positivt.

3. Gör yoga så kommer du att förbättra din rörlighet! Samtidigt läser jag att yoga kan öka skaderisken för löpare. Strecha! Strecha inte! Buden haglar och är motstridiga. Villrådigt söker jag efter vägledning och landar återigen i att jag måste lära känna min kropp. Jag måste lära mig att lyssna till dess signaler och det är en hel vetenskap. Efter att ha träffat dr Nong (Malmös bästa thai-massör) så har jag börjat se samband som ingen vårdcentral påtalat. Nongs bearbetning av mina senor och muskler har fått mig att starkt ifrågasätta rådet att inte strecha – jag vill inte vara så spänd i mina muskler som jag blivit av min träning. Det är himla svårt att veta hur mycket jag ska pressa min kropp – och när jag är villrådig så växer mina öron och jag vill så gärna höra bra tips. Och när man vill höra något så är det lätt att tolka det man hör så att det passar – ja, det är så jag glömmer bort att stämma av om rådet bygger på en realistisk uppfattning av mitt nuläge.

Ett realistiskt nuläge är viktigt och så lätt att glömma. För ett år sedan höll jag en föreläsning om hushållsekonomi och i den hade jag med som en första punkt att skaffa sig en bild av nuläget 🙂 och att erkänna den – det är så lätt att tänka att man har en bättre ekonomi än man har (många lever över sina tillgångar idag).

Det finns så många råd kring allt möjligt – men om man inte vet var man befinner sig så är det lätt att famla och då lyssnar man gärna på andra. Min läxa denna höst är att fundera över varifrån rådet kommer, vad har personen gjort tidigare, liknar hens liv verkligen mitt? Stämmer det överens med mitt nuläge? För risken är ju att jag anpassar min bild av mitt nuläge efter det rådet jag får och ja då upplever jag att jag är ute på tunn is.

Så har du något område i livet som du vill ändra på? Har du provat olika strategier utan att lyckas? Vilket är ditt verkliga nuläge? När du vet det så har du goda förutsättningar att hitta rätt i råddjungeln.

Murakami om löpning