Olösta konflikter är förödande för arbetsklimatet.

Den du minst av allt vill prata med är den du mest av allt behöver prata med.

Du befinner dig på din arbetsplats och har nyss fått ett dåligt besked. Det kan till exempel handla om en klient som inte gillar dig, en missnöjd kund, en upprörd förälder.

Du får kritik på ett sätt som får dig att förstå att detta har diskuterats bakom din rygg. Du blir misstänksam och en mängd frågor väcks utan att bli besvarade. Helt plötsligt får du en lösning presenterad för dig, du känner dig maktlös och stämningen blir tryckt.

Hur löser du situationen? Kanske söker du stöd hos någon kollega men det är svårt att få rätsida på problemet. Du tar med dig oron hem och dina vänner försöker peppa dig. Kanske har något liknande hänt dem och istället för att finna en lösning blir ni tillsammans upprörda. Det känns bättre för en stund. Men nästa dag är det dags att återgå till jobbet och då infinner den sig igen – oron. Du blir medveten om att den inte går att trycka undan och känslan av maktlöshet vill få dig att fly. Det var inte så här du hade planerat. Med tankarna på annat håll möter du kollegorna.

Utan att du riktigt vet hur är du igång igen, arbetsuppgifterna känns igen men du har svårt att uppskatta dem, något skaver. Du påminner dig om att det inte är detta du vill.

Kanske är det bara jag som känt så här – i så fall får du ursäkta, resten av inlägget handlar bara om mig.

I avsaknad av verkliga faror – för det är inte direkt fara för mitt liv i mitt jobb –  slår reptilhjärnan till kring inbillade faror. Man brukar säga att reptilhjärnan har två tillstånd, fäkta eller fly. Att stå upp för sig själv på jobbet kan vara svårt. Speciellt då man upplever det oklart i vilket sammanhang det ska ske, det är sällan rätt läge. (Vilket beror på att det nästan aldrig uppstår rätt tillfälle för det.) Men jag menar på att arbetsplatser med en mer tillåtande kultur förstår och vet att det alltid ska finnas utrymme att få uttrycka sina känslor och önskemål.

Att fly är desto lättare. Jag flyr in i mig själv och skapar en skyddande mur runt mig. En del av muren består av nidbilder av mina kollegor, legitima anledningar till att inte fäkta. Legitima anledningar till att fly problemet.

Det är just då som jag måste påminna mig om att den jag helst vill undvika är den som jag mest av allt behöver prata med. Låt säga att jag känner mig kränkt. Då behöver jag tala om det, inte för mina vänner eller familj, till personen som jag känner mig kränkt av.

Jag vet, vem f*n vill det? Om jag inte gör det så kommer jag inte kunna samarbeta med den personen. So what, kanske någon säger, det är väl upp till företaget, de får väl omorganisera och inse att det är en lösning för allas bästa. Kanske är det så. Men det kan också vara som så att om jag bemöter personen som jag känner mig kränkt utav så kan vi tillsammans lösa problemet och till och med gå stärkta ur det.

Alla arbetsgrupper behöver spelregler. Regler som man är överens om. Hur vi uppför oss mot varandra. Till reglerna hör värderingar. Jag har en favoritvärdering: Jag bär ansvar för mina egna känslor. Var och en är ensamt ansvarig för dem. Det betyder att det är upp till mig att dela med mig av mina känslor. För att göra detta lättare behöver det finnas spelregler som stödjer ett klimat där alla känner sig trygga att dela med sig. En sådan regel innebär att vi tar oss tid för ett möte där vi lyssnar på varandra och är beredda att lära oss av de utmaningar vi ställs inför.

Olösta konflikter är förödande för arbetsklimatet. Det urholkar motivationen, sänker välbefinnandet, ökar sjukskrivningarna, ökar rotationen i gruppen. Det riskerar sätta igång en massa pseudo-konflikter vars lösning tar tid från det som egentligen behöver lösas.

Annonser

Fotboll och gruppdynamik

En bra artikel om gruppdynamik med exemplet LDB FC i Malmö – rolig rubrik också, träning som själavård. Jag läser gärna om fotboll i Malmö just nu. Ledarna har nämligen förstått vidden av mental träning och gruppdynamik – jag gissar att det är en starkt bidragande orsak till de sportsliga framgångarna. Tongångarna är annorlunda jämfört med ett par år tillbaka. Det pratas nu mer om harmoni, om lätthet och glädje. Spelare som är avslappnade och vågar misslyckas, de har bättre förutsättningar för att lyckas.

När jag jobbar med grupper så utgår jag från Susan Wheelans teorier om gruppdynamik – för att skapa effektivitet så krävs det att gruppen tar sig igenom konflikter. Detta bekräftas i artikeln,

Hur hanterar ni konflikter?
– Det viktiga är att få fram dem i ljuset. Det som ligger gömt under ytan löser sig inte av sig själv. Tvärtom, det växer och blir större och svårare. Går det inte på något annat vis får man provocera fram konflikten så man kan ta itu med den. Och kommunicera till gruppen att det här är något vi arbetar på, för att slippa irritation eller värre. /…/

Jag skulle jätte gärna jobba med ett lag, fotboll eller någon annan. Jag jobbar också gärna med fler företag så tipsa gärna.

Du läser hela artikeln här.