Fred genom medvetenhet

Ni får ursäkta den något pompösa titeln men jag tror verkligen på att ökad medvetenhet om sig själv och om gruppers dynamik kan bidra till fred. Anledningen är att jag har sett det fungera på mindre konflikter och det har varit otroligt lärorikt att följa en konflikts eskalering och upplösning genom effektiv handledning. Första gången jag fick vara med på en sådan resa var under min UGL-vecka. (UGL står för Utveckling av Grupp och Ledare – och är namnet på en populär kurs som utarbetats av Försvarshögskolan).

När jag började förstå vilka mönster som vi människor följer så blev det tydligt att så väldigt lite av våra konflikter beror på andra människors tillkortakommanden. Väldigt ofta börjar det med en misstanke, en oro, en rädsla som fördunklar vårt sinne och får oss att vända oss ifrån den person som vi upplever är roten till hotet. Vi gör detta undermedvetet oftast – istället för att möta ”faran” för att kunna avgöra om det är ett verkligt hot eller ej. Kanske finns det evolutionärbiologiska förklaringar till detta beteende, det spelar i så fall mindre roll, det räcker med att det sker och att det blir början på en negativ spiral där en konstruktiv lösning blir allt svårare att nå.

För att kunna möta ”faran” så tror jag att det kan hjälpa med träning och ökad medvetenhet. Genom till exempel Susan Wheelans forskning (som ligger till grund för mycket i UGL) så framstår gruppers olika faser (med olika utmaningar i varje fas) och vetskapen om faserna gör det möjligt att hantera situationerna på ett mer konstruktivt sätt. Ja, för om man kan vara medveten om att något är en fas så behöver det inte bli lika dramatiskt varje gång det sker även om man måste ta itu med det när det sker – det upphör inte att vara en konflikt t.ex. bara för att grupper skulle befinna sig i fas 2. Men för mig så underlättar det att veta att det kommer att komma konflikter i fas 2 – att inte vara beredd på det blir naivt om man läst Wheelan. Att möta dessa konflikter på ett konstruktivt sätt kan kräva träning, har man inte fått det med sig från sina tidiga år så är det en risk att man har för mycket stolthet kring att byta konfliktmönster – det underlättar exempelvis inte att hävda att sån här är jag, acceptera eller dra. Även om man accepterar olikheter så kommer det inte att räcka för att skapa ett effektivt team (vilket är målet för de flesta / även i en parrelation kan det ju vara trevligt att känna sig som ett team).

Jag tror att vi människor behöver lära oss nya sätt att förhålla oss till olikheter. Att istället för att skrämmas av skillnaderna så vore det bra om vi kunde utveckla en större öppenhet för att det finns flera sätt att se världen på och de allra flesta bygger på en god intention och omtanke om flertalet. Jag tror också att människor är beredda att välja vad som är gott om de får kännedom om att deras beteende skapar problem för andra. En stor del av utmaningen består i att utmana den invanda rutinen, vanan. Tyvärr genomsyras mycket av vår vardag av stress och stora materiella orättvisor (globalt mer än i Sverige men ändock växande på hemmaplan). Under sådana omständigheter är det en stor utmaning att stanna upp och ifrågasätta invanda mönster. Den som upplever sig hotad sluter sig gärna.

Mina avslutande tankar denna vecka går till den triathlon-satsande förälder vars barn så desperat söker sin identitet att frustrationen övergått i ett svårhanterligt mönster av utåtagerande. En förälder som i grund och botten är en människa som söker nå sina mål och som glömt att vara uppmärksam på vem hen blir i sin strävan efter sina mål – en frånvarande förälder vars barn nu riskerar att få bära en tung boja under resten av sin skoltid och där samhället frustrerat ser kostnaderna öka i takt med att sekunderna på simningen kapas.

Det som sker i det lilla sker även i det stora och tvärtom – vi får inte bli förblindade av vår egen fullkomlighet – det är vägen och inte målet som räknas, hur vi tar oss framåt definierar oss, inte vilken (tom) tillväxt vi i slutänden stirrar tillbaka på. Jag är tacksam över att få leva i en tid då medvetenheten breder ut sig och jag ser fram emot det mod som ska komma i dess bakvatten.

Annonser

Om inspiration och stolthet för det man gör

Ibland får jag en rusch av inspiration – det kan ske lite när som. För någon dag sen hände det att jag plötsligt fick en idé som jag tänkte kunde bli ett blogginlägg. Jag noterade det mentalt och plötsligt så ploppade det upp en idé till och en till och en till. Det började bli trångt i närminnet så hjärnan började paketera idéerna, ta ut kärnan i dem. Mitt i denna intensiva tankeverksamhet så blir jag uppmärksam på vad som håller på att ske.

1. Jag kommer att skriva ett par blogginlägg snart.

2. De kommer vara relativt korta eftersom jag håller så mycket information i huvudet.

3. Jag kommer att tidsinställa inläggen så att jag vet att de inte dyker upp samtidigt men å andra sidan kommer jag då också ha rusat iväg i mina tankar redan – liksom redan förberett mig för en framtid vilket kan leda till att varje idé ändå kommer lite i skymundan av någon annan.

Här skulle jag vilja stanna upp. Jag har nämligen under en tid betraktat mina mönster. Jag är snabb och impulsiv – vilket jag uppskattar. Ibland är jag dock rastlös och får svårt att hålla intresset över en längre tid. Vilket jag kan ursäkta med att jag ju ändå har så många bra idéer, som fortsätter komma vilket gör att jag känner mig tillfreds. Men så får jag stunder där jag känner att jag skulle vilja komma längre med vissa idéer och att jag inte har utrymme för det för att mitt liv ordnats efter mitt tankemönster – splittrats på en rad olika fronter. Därmed får jag svårt att skapa sammanhängande tid för något projekt. Vilket på sikt leder till otillfredsställelse.

Jag är tacksam över att jag kan se detta – samtidigt som det är en rejäl utmaning att bryta mönstret. Direkt kan jag bli osäker och undra vilken idé är det jag ska satsa på – lika bra att ha några olika på gång samtidigt, så ökar liksom chansen att någon blir bra – eller så ökar chansen att det blir pannkaka av allt.

Dessa tankar fick mig att minnas ett citat från Steve Jobs som jag tycker mycket om

People say you have to have a lot of passion for what you’re doing and it’s totally true. And the reason is because it’s so hard that if you don’t, any rational person would give up. It’s really hard. And you have to do it over a sustained period of time. So if you don’t love it, if you’re not having fun doing it, you don’t really love it, you’re going to give up. And that’s what happens to most people, actually. If you really look at the ones that ended up being “successful” in the eyes of the society and the ones that didn’t, oftentimes it’s the ones [who] were successful loved what they did, so they could persevere when it got really tough. And the ones that didn’t love it quit because they’re sane, right? Who would want to put up with this stuff if you don’t love it? So it’s a lot of hard work and it’s a lot of worrying constantly and if you don’t love it, you’re going to fail.

Jag känner att jag just nu är inne i en period av att skala av för att kunna skala upp på det som blir kvar. Eftersom jag har så lätt för att hitta nya intressen, nya idéer att följa upp så behöver jag också något som håller samman mina ansträngningar. Där kommer mitt företag in i bilden. Jag vill knyta samman mina talanger med mitt företag så att jag precis som Jobs beskriver det – kan ägna mig åt det jag älskar för det är enda chansen att lyckas. Jobs har flera citat som handlar om att hitta det man älskar, att möta sig själv i frågan om det man sysslar med gör en lycklig och om inte, så förändra för livet är kort. Just detta vill jag jobba med, dels hos mig själv, jag vill inte längre flacka runt mellan tusen idéer utan jag vill bygga på en kärna av ett par enstaka idéer. Jag vill också hjälpa andra att hitta sin passion och jag vill hjälpa företag att bli uppmärksamma på den potential som ligger outnyttjad om personalen inte känner passion för det de gör.

Jag vet att många är skeptiska till detta med passion för sitt jobb – det kan ju verka som ett lyxproblem och en del oroar sig för alla unga som ska förverkliga sig själva och som därmed inte kommer vilja jobba med det som det behövs jobba med. Eller som kommer bli deprimerade för att verkligheten är inte gjord för passionerade visionärer. Jag ser det istället som positivt att det är ett så stort fokus på passion och självförverkligande. Det bästa i livet kostar nämligen inte. De som söker lycka i det materiella söker förgäves och kommer att upptäcka det. Dessutom ser vi ju ett stort behov av att förändra statusen för en mängd arbeten, så att de som jobbar inom dessa yrken kan känna den självrespekt som alla förtjänar. Just nu är det lätt att tänka på sjuksköterskorna som tvingas leverera vård med krympande resurser och löner som fått stå tillbaka. Genom att det finns sjuksköterskor som älskar sin yrkesroll så finns det sjuksköterskor som slåss för sina villkor. Hade de inte brytt sig så hade de försökt göra något annat. En del ger upp – ingen skugga över dem men ska vi åstadkomma någonting så tror jag att det vill till att vi fokuserar på det som gör oss stolta över det vi gör. Att vi lyckas enas om att det är viktigt att få vara stolt över sitt arbete. Vi har en lång väg dit men alternativet avskräcker.

Jag skulle kunna fortsätta att beskriva min syn på arbete men jag stannar här just nu. Det jag beskriver är det landskap som jag vill verka i. Jag vill möta enskilda som i sina roller vill verka för en värld som vi kan vara stolta över. Den förändringen börjar hos oss själva, en individ i taget. Genom att vara stolta över det vi gör så bygger vi en värld att vara stolta över. Är ni med? Vad skulle göra dig stolt?

Vad skulle göra dig stolt?

Tillsammans kan vi bygga en värld att vara stolta över. (Jag tänker på att den som byggde Fontana di Trevi nog kände en del passion för sitt jobb. Det är svårt att bli så bra på något utan passionen, eller?

Alla vill till himmelen

Första gången jag hörde den raden så var det i Timbuktus låt – i mitt tycke en av hans bästa skivor – Alla vill till himmelen men få vill ju dö..

Idag hörde jag samma ord igen, men på engelska, inspelade 2005. Steve Jobs höll då ett tal för Stanford elever på deras examen. Talet heter, How to live before you die, jag kan verkligen rekommendera det. Jobs tog aldrig examen. Han hoppade av skolan. För mig är han en förebild eftersom han lät sig drivas av sin passion. I sitt tal så bjuder han in dig och mig att göra samma sak, att fokusera på det du brinner för.

Jag brinner för utveckling, personlig och samhällelig. Jag tror att när jag lever ut det som gör mig lycklig så gör jag mer gott än när jag lägger min energi på att hålla tillbaka mig själv. Jag är medveten om de försvarsstrategier som jag utvecklat för att just få hålla mig själv tillbaka – jag är övertygad om att jag delar dem med flera. Det är ett enormt slöseri med resurser.

Är du också trött på att hålla tillbaka dig själv? Hör då av dig! Så plockar vi upp stafettpinnen från Jobs (och många andra inspirerande människor).