Fred genom medvetenhet

Ni får ursäkta den något pompösa titeln men jag tror verkligen på att ökad medvetenhet om sig själv och om gruppers dynamik kan bidra till fred. Anledningen är att jag har sett det fungera på mindre konflikter och det har varit otroligt lärorikt att följa en konflikts eskalering och upplösning genom effektiv handledning. Första gången jag fick vara med på en sådan resa var under min UGL-vecka. (UGL står för Utveckling av Grupp och Ledare – och är namnet på en populär kurs som utarbetats av Försvarshögskolan).

När jag började förstå vilka mönster som vi människor följer så blev det tydligt att så väldigt lite av våra konflikter beror på andra människors tillkortakommanden. Väldigt ofta börjar det med en misstanke, en oro, en rädsla som fördunklar vårt sinne och får oss att vända oss ifrån den person som vi upplever är roten till hotet. Vi gör detta undermedvetet oftast – istället för att möta ”faran” för att kunna avgöra om det är ett verkligt hot eller ej. Kanske finns det evolutionärbiologiska förklaringar till detta beteende, det spelar i så fall mindre roll, det räcker med att det sker och att det blir början på en negativ spiral där en konstruktiv lösning blir allt svårare att nå.

För att kunna möta ”faran” så tror jag att det kan hjälpa med träning och ökad medvetenhet. Genom till exempel Susan Wheelans forskning (som ligger till grund för mycket i UGL) så framstår gruppers olika faser (med olika utmaningar i varje fas) och vetskapen om faserna gör det möjligt att hantera situationerna på ett mer konstruktivt sätt. Ja, för om man kan vara medveten om att något är en fas så behöver det inte bli lika dramatiskt varje gång det sker även om man måste ta itu med det när det sker – det upphör inte att vara en konflikt t.ex. bara för att grupper skulle befinna sig i fas 2. Men för mig så underlättar det att veta att det kommer att komma konflikter i fas 2 – att inte vara beredd på det blir naivt om man läst Wheelan. Att möta dessa konflikter på ett konstruktivt sätt kan kräva träning, har man inte fått det med sig från sina tidiga år så är det en risk att man har för mycket stolthet kring att byta konfliktmönster – det underlättar exempelvis inte att hävda att sån här är jag, acceptera eller dra. Även om man accepterar olikheter så kommer det inte att räcka för att skapa ett effektivt team (vilket är målet för de flesta / även i en parrelation kan det ju vara trevligt att känna sig som ett team).

Jag tror att vi människor behöver lära oss nya sätt att förhålla oss till olikheter. Att istället för att skrämmas av skillnaderna så vore det bra om vi kunde utveckla en större öppenhet för att det finns flera sätt att se världen på och de allra flesta bygger på en god intention och omtanke om flertalet. Jag tror också att människor är beredda att välja vad som är gott om de får kännedom om att deras beteende skapar problem för andra. En stor del av utmaningen består i att utmana den invanda rutinen, vanan. Tyvärr genomsyras mycket av vår vardag av stress och stora materiella orättvisor (globalt mer än i Sverige men ändock växande på hemmaplan). Under sådana omständigheter är det en stor utmaning att stanna upp och ifrågasätta invanda mönster. Den som upplever sig hotad sluter sig gärna.

Mina avslutande tankar denna vecka går till den triathlon-satsande förälder vars barn så desperat söker sin identitet att frustrationen övergått i ett svårhanterligt mönster av utåtagerande. En förälder som i grund och botten är en människa som söker nå sina mål och som glömt att vara uppmärksam på vem hen blir i sin strävan efter sina mål – en frånvarande förälder vars barn nu riskerar att få bära en tung boja under resten av sin skoltid och där samhället frustrerat ser kostnaderna öka i takt med att sekunderna på simningen kapas.

Det som sker i det lilla sker även i det stora och tvärtom – vi får inte bli förblindade av vår egen fullkomlighet – det är vägen och inte målet som räknas, hur vi tar oss framåt definierar oss, inte vilken (tom) tillväxt vi i slutänden stirrar tillbaka på. Jag är tacksam över att få leva i en tid då medvetenheten breder ut sig och jag ser fram emot det mod som ska komma i dess bakvatten.

Annonser

Varför jag jobbar på JAK – om att få jobba med avgörande frågor.

I mitt förra inlägg skrev jag om att känna stolthet. Det är något som jag behöver påminna mig om ibland, förhoppningsvis kommer det en dag när jag inte behöver det längre men tills dess är det bara att jobba på det. Jag har dagar, ibland veckor där jag går runt och inte riktigt är i min zon. Genom mental träning har jag under åren kortat ner dessa tidsintervall men jag vet att det finns mer att göra. Ibland glömmer jag till exempel bort den stolthet jag känner inför att vara en del av JAK Medlemsbank. Ibland blir det bara ett jobb. Ibland blir det mer än ett jobb (och ja, ibland blir det för mycket). Det som gör att jag känner stolthet inför att få vara en del av JAK är att jag får en chans att prata om rättvis ekonomi med andra. Att jag just nu, som humanist, ges möjlighet att träffa människor, inte bara i Sverige, som är intresserade av att skapa något bättre än det som vi har nu. Människor som känner en passion för rättvisa. Det ger mig en enorm inspiration att få mötas kring dessa, just nu, rätt så ödesmättade frågeställningarna. Det gör mig stolt att känna att vi är en rörelse som vill sätta fingret på en av de viktigaste värderingarna inom ekonomi, avkastning för avkastnings skull.

Självklart finns det stunder då jag tvivlar. Stunder då stämningen är tryckt och oron tar överhanden. I sådana lägen behöver jag påminna mig själv om vad jag tror på. Till exempel är det min bestämda uppfattning att den största utmaningen för att uppnå en hållbar utveckling är social. Vår förmåga att samarbeta, att skapa ett klimat av god kommunikation där vi lyssnar på varandra med önskan om att förstå varandra. Denna tro är för mig vägledande även i mitt egna företag – tron på att vi tillsammans faktiskt kan skapa något nytt. Jag känner en stark övertygelse om att de flesta hindren vi sätter upp är mentala och därmed möjliga att lösa utan några särskilt komplicerade eller dyra resurser. Det handlar om att bli medveten. Just nu görs det dessutom massor med spännande forskning på hur vi fungerar, individuellt, inlärningsmönster, hjärnans sätt att ta emot och kategorisera information och ett av mina favoritområden, hur vi fungerar i grupp och de mönster som vårt samspel följer. Det finns så mycket inspiration att hämta och jag hoppas att jag kan vara en katalysator för förändring med ökad medvetenhet som grund.

Vi lever i en tid då vi har tillgång till alla de stora frågeställningarna. När konsekvenserna av mänsklighetens tidigare handlingar syns med ökad tydlighet. Vi lever i en tid då vi har alla möjligheter att komma tillrätta med världen. Därför är jag tacksam över möjligheten att få jobba med ekonomi i en rörelse som är beredd att föra en seriös dialog om de värderingar som vägleder våra ekonomiska beslut idag. Vi behöver vända på alla stenar – därför behövs JAK, för de ekonomiska stenarna är just nu lösare är kanske någonsin förut.

Vända på ekonomin

Geografi och främlingsfientlighet

När vi fokuserar mer på det som skiljer oss åt än det som förenar oss – då blir jag orolig för framtiden.

I mitt andra föredrag på Skolmässan så fokuserade jag på främlingsfientlighet. Den breder idag ut sig i Sverige och i Europa. Ur mitt perspektiv så följer den med den ökande arbetslösheten och de frånvarande politiska visionerna. Geografiämnet innehåller numera ett starkt fokus på hållbar utveckling – utmärkt! Men hur ska vi visa dessa kopplingar? Den utmaningen ställdes jag inför när min vän David Örbring frågade om inte jag ville hålla ett kort föredrag på Skolmässan.

O-lyckligtvis växte jag upp i Karlskrona under tidigt 90-tal. Mina kompisar upptäckte Ultima Thule (som var nationalister inte rasister). Jag hade en klasskompis som skar in en svastika i axeln, en annan som gick med i NSF och flera som umgicks med ledarpersonerna i samma förening. Min familj trakasserades och hotades till livet på en del makabra vis. Främlingsfientligheten kändes in på huden kan jag säga.

Jag har lyssnat och läst kloka människors analyser kring varför just Karlskrona drabbades. Så här går mina tankar.

Karlskronas centrum är en ö. Ett väldigt begränsat centrum med perifera samhällen runt om som växt upp i närheten av en ny industri, någon näringsgren som lyckats föda en befolkning. Mellan dessa samhällen frodades en rivalitet, mer eller mindre öppet. Min pappa kan berätta om hur männen på Hasslö försvarade sina kvinnor mot männen från andra öar. När jag hör hans beskrivningar så svindlar tankarna och jag blir osäker på vilken del av världen jag befinner mig i. Samtidigt kände jag av dessa värderingar. Vi från Aspö sågs som en homogen grupp på något vis. Det fanns hur många schabloner som helst som kunde användas emot en. Jag tänker mig att det som skedde i Karlskrona sker överallt, hela tiden. Vi försöker finna en identitet. Vi förhåller oss till centrum och periferi, mer eller mindre medvetet. Vi delar in oss själva i vi och dem – gränserna är oklara men konsekvenserna kan vara högst påtagliga.

Under åren av stark tillväxt så var den invandrande arbetskraften välkommen. De flesta hade det bra ställt fram till sluten av 80-talet. I Karlskronas fall fanns det förutom, den över hela Sverige utbredda, tanken på svensken som god och något förmer även nazistiska idéströmningar vilka ofta förklaras med att Karlskrona varit en örlogsstad och sympatierna med Tyskland lär ha varit särskilt stora i denna grupp. I Karlskronas fullmäktige fanns under 40-talet alla Sveriges nazistiska partier närvarande.

Jag tror att när vinden vände och de stora industrivarslens tid började och bostadsbubblan sprack så chockades medborgarna och illusionen sprack. Borta var plötsligt det ljuva samhället där alla togs om hand av staten. Borta var plötsligt också försörjningsmöjligheterna för många i Karlskronas periferier. Stödet för socialdemokratin vittrade i takt med att man förstod att deras politik lett fram till krisen. Det fanns nu ingenstans att vända sig för trygghet och svar (kyrkan är ju inget alternativ). Osäkerheten och rädslan grep tag i familjerna. Känslor som vi var oförmögna att hantera och därmed blev vi tvungna att hitta syndabockar. Vi skyllde våra problem på andra länder och på människor som kom till oss från andra länder. Precis som vi alltid försvarat oss mot de som kommer från andra ställen som Hasslö, Sturkö, Lyckeby, Fågelmara etc.

Det är min personliga övertygelse att vår främlingsfientlighet bottnar i en osäkerhet kring oss själva. Vi är rädda för att vara sämst, att sitta på Svarte Petter, att det inte ska finnas en plats för oss när musiken tystnar. Istället för att ifrågasätta stolarnas fördelning så försvarar vi vår plats – vi var här först. Så fort vi blir hotade så slår reptilhjärnan till och vi går in i kamp. Det är svårt att resonera med människor som ser livet som en kamp.

En annan övertygelse jag har det är att utmaningen för mänskligheten när det gäller att skapa en hållbar framtid/utveckling är social mer än något annat. Vår förmåga att förhålla oss till det som sker, till olika tolkningar av det som sker och finna samarbeten – det är en rejäl utmaning och om ni missat det så har den redan börjat.

Det finns så mycket att dyka ner i känner jag när jag skriver. Jag stannar här ikväll – har du några tankar kring främlingsfientlighet? Sveriges EU-kommisionär Cecilia Malmström varnar för de högerextrema – som sagt, utmaningen har redan börjat.