Geografi och främlingsfientlighet

När vi fokuserar mer på det som skiljer oss åt än det som förenar oss – då blir jag orolig för framtiden.

I mitt andra föredrag på Skolmässan så fokuserade jag på främlingsfientlighet. Den breder idag ut sig i Sverige och i Europa. Ur mitt perspektiv så följer den med den ökande arbetslösheten och de frånvarande politiska visionerna. Geografiämnet innehåller numera ett starkt fokus på hållbar utveckling – utmärkt! Men hur ska vi visa dessa kopplingar? Den utmaningen ställdes jag inför när min vän David Örbring frågade om inte jag ville hålla ett kort föredrag på Skolmässan.

O-lyckligtvis växte jag upp i Karlskrona under tidigt 90-tal. Mina kompisar upptäckte Ultima Thule (som var nationalister inte rasister). Jag hade en klasskompis som skar in en svastika i axeln, en annan som gick med i NSF och flera som umgicks med ledarpersonerna i samma förening. Min familj trakasserades och hotades till livet på en del makabra vis. Främlingsfientligheten kändes in på huden kan jag säga.

Jag har lyssnat och läst kloka människors analyser kring varför just Karlskrona drabbades. Så här går mina tankar.

Karlskronas centrum är en ö. Ett väldigt begränsat centrum med perifera samhällen runt om som växt upp i närheten av en ny industri, någon näringsgren som lyckats föda en befolkning. Mellan dessa samhällen frodades en rivalitet, mer eller mindre öppet. Min pappa kan berätta om hur männen på Hasslö försvarade sina kvinnor mot männen från andra öar. När jag hör hans beskrivningar så svindlar tankarna och jag blir osäker på vilken del av världen jag befinner mig i. Samtidigt kände jag av dessa värderingar. Vi från Aspö sågs som en homogen grupp på något vis. Det fanns hur många schabloner som helst som kunde användas emot en. Jag tänker mig att det som skedde i Karlskrona sker överallt, hela tiden. Vi försöker finna en identitet. Vi förhåller oss till centrum och periferi, mer eller mindre medvetet. Vi delar in oss själva i vi och dem – gränserna är oklara men konsekvenserna kan vara högst påtagliga.

Under åren av stark tillväxt så var den invandrande arbetskraften välkommen. De flesta hade det bra ställt fram till sluten av 80-talet. I Karlskronas fall fanns det förutom, den över hela Sverige utbredda, tanken på svensken som god och något förmer även nazistiska idéströmningar vilka ofta förklaras med att Karlskrona varit en örlogsstad och sympatierna med Tyskland lär ha varit särskilt stora i denna grupp. I Karlskronas fullmäktige fanns under 40-talet alla Sveriges nazistiska partier närvarande.

Jag tror att när vinden vände och de stora industrivarslens tid började och bostadsbubblan sprack så chockades medborgarna och illusionen sprack. Borta var plötsligt det ljuva samhället där alla togs om hand av staten. Borta var plötsligt också försörjningsmöjligheterna för många i Karlskronas periferier. Stödet för socialdemokratin vittrade i takt med att man förstod att deras politik lett fram till krisen. Det fanns nu ingenstans att vända sig för trygghet och svar (kyrkan är ju inget alternativ). Osäkerheten och rädslan grep tag i familjerna. Känslor som vi var oförmögna att hantera och därmed blev vi tvungna att hitta syndabockar. Vi skyllde våra problem på andra länder och på människor som kom till oss från andra länder. Precis som vi alltid försvarat oss mot de som kommer från andra ställen som Hasslö, Sturkö, Lyckeby, Fågelmara etc.

Det är min personliga övertygelse att vår främlingsfientlighet bottnar i en osäkerhet kring oss själva. Vi är rädda för att vara sämst, att sitta på Svarte Petter, att det inte ska finnas en plats för oss när musiken tystnar. Istället för att ifrågasätta stolarnas fördelning så försvarar vi vår plats – vi var här först. Så fort vi blir hotade så slår reptilhjärnan till och vi går in i kamp. Det är svårt att resonera med människor som ser livet som en kamp.

En annan övertygelse jag har det är att utmaningen för mänskligheten när det gäller att skapa en hållbar framtid/utveckling är social mer än något annat. Vår förmåga att förhålla oss till det som sker, till olika tolkningar av det som sker och finna samarbeten – det är en rejäl utmaning och om ni missat det så har den redan börjat.

Det finns så mycket att dyka ner i känner jag när jag skriver. Jag stannar här ikväll – har du några tankar kring främlingsfientlighet? Sveriges EU-kommisionär Cecilia Malmström varnar för de högerextrema – som sagt, utmaningen har redan börjat.

Annonser

Storytelling för lärare

I höstas var jag inbjuden av Geografilärarnas riksförening till Skolmässan för att ge konkreta tips till lärare som vill nå fram till sina elever. I mitt jobb som konsulent hos JAK Medlemsbank så håller jag ofta föredrag där utmaningen är att få eleverna intresserade av ekonomi. I min roll som förläggare på notis förlag så möter jag ofta författare som står inför utmaningen att fånga sina läsare med sin historia. Mitt tips är då följande;

Börja med poängen!

Det kan verka konstigt – den ska ju komma sist men risken med att lämna den till sist är att få har orkat lyssna hela vägen. Låt mig illustrera genom att låna Lasse Bergs historia.

Låt oss säga att Lasse Berg börjar med att berätta lite om sig själv. Han har rest i många länder. Han blev kontaktad för att göra ett jobb på Guinea där en ursprungsbefolkning gjort uppror mot skogsskövling. Han skulle kunna beskriva hur han förbereder sig för ett sånt uppdrag, vad han packar med, vad han läser etc etc..

Eller så kan han börja så här – Jag hade förmånen att få träffa det enda ursprungsfolk som lyckats stoppa ett skogsskövlingsbolag – gissa hur dem gjorde?

– De åt upp dem!

Jag har nu förenklat och Lasse Berg är en bra berättare – det är tacksamt att låna hans historia, tack Lasse!

Att stycka upp historien och kasta in eleven/läsaren/lyssnaren/tittaren direkt i händelsernas centrum skapar nästan automatiskt ett intresse för vad som lett fram till höjdpunkten. Om du sett någon av Tarantinos filmer så har du varit med om något liknande. De misstänkta är ett bra exempel på denna ”moderna” storytelling.

Själv brukar jag använda exemplet med Påskön – ön där människorna hittades i grottor trots att de kom dit på avancerade båtar. De lämnade efter sig statyer – vilka uppenbarligen var viktigare än att fortsätta kunna bygga båtar för att på så vis få mat. Marken eroderade snabbt när träden försvann och överlevnadsmöjligheterna minskade därmed drastiskt – om än stegvis.

Jag gick en termin på lärarutbildningen. Om jag fick en chans att föreläsa för blivande lärare så skulle jag visa dem en spännande inledning och sedan ge dem i uppgift att skapa så många sådana inledningar de kan – jag tror eleverna skulle tycka om det. Vad tror du?