Kom i tid och gör det du ska

Att komma i tid och göra det du ska är en grundregel för bra arbetsklimat.

En rätt så enkel regel, eller hur? Susan Wheelan har med rådet i sin bok om effektiva team, som ett exempel på ett bra beteende. Jo, det kan vi nog alla skriva under på men hur kan det komma sig att det kan vara svårt att leva upp till?

Vilka är anledningar till att vi inte kommer i tid?

Jag skulle säga att generellt sätt så handlar det om hur vi värderar tiden, en del är optimister och hamnar kanske oftare i tidsnöd, andra ger sig själva större marginaler. I en tid då många arbetsplatser jagar effektivitet så är det mycket som pockar på uppmärksamhet och att kunna prioritera rätt blir viktigt. Detta är så klart en utmaning och kräver en bra dialog så att prioriteringarna förankras rätt.

Varför gör vi inte det vi ska?

De allra flesta gör vad de upplever att de ska göra. Problemet är att vi ofta har olika uppfattningar om vad som är beslutat, vad som är vems ansvar och hur uppgifter ska lösas. Att ha olika uppfattningar är naturligt, men det kan upplevas som frustrerande om de olika uppfattningarna inte ventileras eller möts. Även här krävs det en bra dialog kring så att förväntningarna uttrycks, särskilt när det känns som att någon/några brister i uppfyllelse.

Wheelans forskning har visat vi i första fasen av vårt samarbete gärna antar att vi är överens. Detta eftersom vi inte vill stöta oss med varandra innan vi byggt tillit inom gruppen. De olika uppfattningarna om värderingar, roller och uppgifter kommer dock att komma fram under den andra fasen, som börjar så snart vi har en gemensam uppgift som kräver vårt samarbete. Då aktiveras våra ”ryggsäckar”, våra erfarenheter och strategier genom vilka vi söker bekräftelse på vår kompetens och tillhörighet. Inte sällan kommer vi att stå inför personer som andra annat bagage än oss själva och frågan blir; hur hantera denna olikhet när vi behöver samarbeta?

Oavsett regler, oavsett tydlighet så behöver grupper ett bra samtalsklimat, ett klimat som erbjuder trygghet till individerna och ett intresse för att tillsammans skapa bra resultat. Att ha olika uppfattningar kan upplevas utmanande och kan trigga en rad försvarsmekanismer som inte nödvändigtvis hjälper gruppen framåt. Det kan vara att man undviker att tala om problemen, deltagare kanske undviker att ta initiativ eller ansvar och förväntar sig istället att någon annan ska göra det – ett klimat som snarare för tillbaka gruppen till första fasen.

Varför är det viktigt att föra gruppen framåt? 

Många ställer sig nog frågan, vad ska det vara bra för? Att reda ut konflikter, vi är ju olika och hade vi fått chansen att jobba med andra så hade det blivit bättre. Jag tror dock att risken är överhängande att en omorganisering som inte innebär ett förändrat samtalsklimat kommer att misslyckas. Det är viktigt att gruppen reflekterar över sitt samtalsklimat och tillsammans tar ansvar för att reda ut olikheterna. Det finns massor att vinna på att vi har olika infallsvinklar, det är ju därför vi har en grupp, för att komplettera varandra. Vägen till ett gott samarbete går genom en utmanande dal av skuggor – frågan är om vi vågar möta varandra och därmed bringa klarhet – det valet måste var och en göra.

Ett gott samarbete ökar vårt uppgiftsorienterade fokus – när vi rett ut våra olikheter och börjat förstå varandra så kan vårt arbete flyta mer harmoniskt. Därför är det viktigt att föra gruppen framåt, för när vi kan arbeta under harmoni så trivs vi och motiveras av att vi skapar riktigt bra resultat tillsammans.

//Är detta inlägg givande för dig? Berätta gärna hur du uppfattar det på min sida facebook.com/valbefinnande.nu

Annonser

Hur vi förhåller oss till ”problemet”

Det är inte hur man har det utan hur man tar det… det är ett uttryck jag gillar. Den senaste veckan har jag hittat ett nytt sätt att ta, eller förhålla mig till, den smärta som uppstått i samband med min löp- och cykelträning. Genom att lyssna till personer som jag är beredd att lita på (just nu) så har jag omvärderat smärtan från något farligt till något nödvändigt. Istället för att bli rädd för att det gör ont (naturligt att bli rädd tycker jag, jag kunde knappt gå ett tag) så vet jag nu att en del av smärtan är ett tecken på att kroppen håller på att anpassa sig. Självklart vore det möjligt att pressa kroppen bortom vad som vore att ge kroppen en rimlig chans att hinna anpassa sig, däri består utmaningen, att pressa på i lagom takt. Utan smärta ingen utveckling? Jag vet inte om det stämmer men just nu är jag beredd att ge smärtan en chans. Ted Ås (SM Guld i Triathlon) tipsade mig om att öka 10% varje vecka. Även om det tog emot så började jag om – gick ner till 20 minuters per pass för att ge kroppen en chans att om ca tre månader vara redo för 60 minuter i sträck.

Det sträcker och knixar och har sig men det flyter på ganska bra. Jag andas genom näsan för att på så vis inte lura mig själv till ett för högt tempo. Vädret är fortfarande skönt att springa i och jag fryser inte i mina barfota ninjaskor (Zemgear) – jag gillar verkligen den nära känslan till underlaget och när tempot är lagom så är det lätt att njuta av löpningen. Vilket, slog det mig idag, är en enorm skillnad mot hur löpning brukat kännas. Jag inbillar mig att tekniken är ok eftersom flytet infinner sig – skulle jag bli trött så skulle jag nog fortfarande tappa tekniken men det är väl också något som jag tränar upp genom att successivt öka träningsmängden.

Jag avslutar med Murakamis ord – smärtan är oundviklig säger han men att lida är valfritt. Liksom med det inledande citatet så känner jag livets mysterium ligger i just vårt förhållningssätt till vad som sker omkring oss. Med ökad kunskap kan vi hitta nya sätt att se på saker och ting, nya meningar att ge det som sker omkring oss. Därmed ger vi oss också nya handlingsmöjligheter och nya möjliga resultat.

Murakami

Smärta är oundvikligt, att lida är valfritt