En ninja i Bulltofta

Ninjaskor med minimal sula, överlägsen känsla.

Idag sprang jag Bulltofta Brutal – ett 7 km terränglopp i eländig terräng och några väl valda hinder för att göra banan ”brutal”. Eftersom solen sken under förmiddagen och temperaturen letade sig upp mot 15 grader så packade jag ner både ninjaskorna och de lite mer fodrade Cinch som jag har för löpning när det är lite kallare. Väl på plats berättade Marcus att banan gick igenom en bäck – och då kände jag att det definitivt skulle bli Ninja oxygen, som är anpassade för att föra bort vätan snabbt.

Jag är väldigt nöjd med mitt val. Det kändes mycket bra att springa i skogen (hela banan var väldigt mjuk) och vid stock och sten hindren så kände jag bra grepp och tog mig snabbt över på säker fot. Det var lite blött i gräset och vi spekulerade innan i om jag skulle halka på underlaget men det var inget som jag kände av.

Det enda jag skulle gjort annorlunda var att verkligen trycka in foten ordentligt i skon – det kändes som att den höll på att glida av mig och jag fick stanna efter ett par vändor i skogen och trycka i foten igen – det kändes bara på ena sidan och slarvet berodde väl på nervositeten, detta var mitt första lopp (efter att ha dragit på mig en inflammation och missat Midnattsloppet i Malmö).

Mot slutet av banan kom så bäcken, bara att hoppa ner och vada – jag försökte ”springa” eller pulsa snarare men det gick inte att se botten och djupet varierade starkt (jag kanske borde hållit mig nära ena kanten för att snabbare ta mig igenom). En fördel med ninja skorna är att de är väldigt lätta att få rena 🙂 och visst blev även de lite tyngre efter vattnet men det släppte snart och de satt hela tiden skönt på foten.

Att springa med så tunna skor ger en väldigt härlig känsla tycker jag. Även Cinch-skorna sitter mera tight på foten än vad jag upplevt när jag provat Vivobarefoots. Personligen gillar jag den tighta, åtslutande känslan, det är så nära barfota jag kommit och jag behöver nått skydd för mina fotsulor är knappast härdade (jag älskar att gå i skor). Till skillnad från Vivobarefoot som ska köpas i för stor storlek så ska Zemgear köpas tighta. Jag kommer att skriva en mer utförlig recension av Cinch när jag fått lite fler rundor i dem – men de fick jag köpa i en storlek större än Oxygen (Ninja split toe). Om du är osäker på vilken storlek du ska ha så fråga Northsport, deras råd har fungerat bra för mig och de har dessutom en generös returpolicy (gratis) om det trots allt skulle bli fel.

Jag kan tänka mig att springa ett liknande lopp igen – då skulle jag ta på mig heltäckande klädsel, snåren har lämnat sina spår på ben och armar – jag är iofs glad att jag inte hade på mig några kompressionskläder, jag tror det skulle gått hål på dem av dagens bana.

Beviset :)

Beviset 🙂

 

 

 

Annonser

Hur vi förhåller oss till ”problemet”

Det är inte hur man har det utan hur man tar det… det är ett uttryck jag gillar. Den senaste veckan har jag hittat ett nytt sätt att ta, eller förhålla mig till, den smärta som uppstått i samband med min löp- och cykelträning. Genom att lyssna till personer som jag är beredd att lita på (just nu) så har jag omvärderat smärtan från något farligt till något nödvändigt. Istället för att bli rädd för att det gör ont (naturligt att bli rädd tycker jag, jag kunde knappt gå ett tag) så vet jag nu att en del av smärtan är ett tecken på att kroppen håller på att anpassa sig. Självklart vore det möjligt att pressa kroppen bortom vad som vore att ge kroppen en rimlig chans att hinna anpassa sig, däri består utmaningen, att pressa på i lagom takt. Utan smärta ingen utveckling? Jag vet inte om det stämmer men just nu är jag beredd att ge smärtan en chans. Ted Ås (SM Guld i Triathlon) tipsade mig om att öka 10% varje vecka. Även om det tog emot så började jag om – gick ner till 20 minuters per pass för att ge kroppen en chans att om ca tre månader vara redo för 60 minuter i sträck.

Det sträcker och knixar och har sig men det flyter på ganska bra. Jag andas genom näsan för att på så vis inte lura mig själv till ett för högt tempo. Vädret är fortfarande skönt att springa i och jag fryser inte i mina barfota ninjaskor (Zemgear) – jag gillar verkligen den nära känslan till underlaget och när tempot är lagom så är det lätt att njuta av löpningen. Vilket, slog det mig idag, är en enorm skillnad mot hur löpning brukat kännas. Jag inbillar mig att tekniken är ok eftersom flytet infinner sig – skulle jag bli trött så skulle jag nog fortfarande tappa tekniken men det är väl också något som jag tränar upp genom att successivt öka träningsmängden.

Jag avslutar med Murakamis ord – smärtan är oundviklig säger han men att lida är valfritt. Liksom med det inledande citatet så känner jag livets mysterium ligger i just vårt förhållningssätt till vad som sker omkring oss. Med ökad kunskap kan vi hitta nya sätt att se på saker och ting, nya meningar att ge det som sker omkring oss. Därmed ger vi oss också nya handlingsmöjligheter och nya möjliga resultat.

Murakami

Smärta är oundvikligt, att lida är valfritt