Behöver barn semester?

Jag tog med min son, 4 år, på semester i Colombia en månad. För en vuxen människa är oftast tanken på semester en positiv tanke. Jag har nog bara hört en person, Stefan Jarl, säga att han inte vill resa iväg bort från sitt sammanhang. Jag minns att jag förstod honom – sen glömde jag bort honom. Tills nu. Min son mådde inte så bra under resan. Kanske var det bara för mycket som var annorlunda – kanske också kaotiskt för honom. Det var som om det låste sig för honom – på flera plan. Han åt knappt och då uteslutande sådant som han kände igen – pasta och ägg till frukost. Det blev mycket bröd och därmed förstoppning. Förstoppning lär vara kopplat till en hel del känslor av bristande kontroll och frustration – någon gång kanske jag får veta hur det hänger ihop.

När jag kom hem slog det mig att han inte behövde semester. Varför skulle han vilja resa bort från sin värld? Han har trygghet, rutiner, språk och vänner här. Jag tänker att han har byggt upp sin drömvärld här. Alla vi som drömmer om semester – är vi inte nöjda med den värld vi byggt upp? Eller så är det bara något som vi lär oss – att njuta av att utforska något nytt. Kanske var det bara för mycket på en gång för min son? Liksom det kan bli för mycket för oss ibland – som att en del vill ha trygghet i form av ett fint hotell medan andra med söker trygghet i mat de känner igen.

Vad tror du – behöver barn semester?

Annonser

En reaktion på ”Behöver barn semester?

  1. Nej, jag tror inte barn behöver semester. Barn behöver trygghet i det välkända ständigt varvad med små successiva förändringar/utmaningar i gränslandet till det nya, okända.

    Ett annat sätt att uttrycka detta på är att barn – liksom även vuxna – har ett jättestort behov av KASAM (känsla av samhörighet, se Aaron Antonovsky). Jag har tolkat detta så att denna samhörighet i bästa fall hela tiden vidgas.

    När mina egna barn var små observerade jag många gånger hur de trivdes bäst när vi vuxna satt stilla på ett ställe medan de rörde sig i olika stora cirklar omkring oss. Tyvärr var vi av den sedvanliga dubbelarbetande sorten, som sällan satt stilla längre stunder. Detta gällde också semestrarna, som möjligen var bra för oss vuxna men absolut inte optimala för barnen.

    Samtidigt tog jag starkt intryck av boken ”Resa med Aron” av Cecilia Lindqvist (1969), som medryckande beskrev hennes och maken Svens årslånga resa i Latinamerika med treårig son. (Jag minns särskilt att de läste ”Iliaden och Odysséen” som kvällssaga för treåringen.)

    Vuxnas hektiska flängande runt världen tycker jag ser ut lite som verklighetsflykt. Men jag är ofta för sträng.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s